Namngivningen av den här bloggen har inte, som så många har trott, något som helst med några liberala ideal att göra. Tvärt om faktiskt. Valfritt syftar faktiskt inte så lite på valfrihet i meningen frihet från att behöva välja. Jag irriterar mig ofta på alla dessa onödiga val som hela tiden måste göras.

Det är inget jätteproblem för mig. Inte som i DN-artikeln om valångesten, även om jag förstår hennes vånda. Det eviga väljandet är mest ett störande moment i tillvaron som tar alldeles för mycket tid från viktigare saker.

Det slog mig idag att min nästintill helsvarta garderob nog troligen är ett utslag av min längtan efter valfrihet. När jag inte har några andra färger att välja på så slipper jag åtminstone den lilla beslutsångesten.

Som förälder väljer man inte bara dagis och skola utan också inrikting på barnens utbildning. Ska det vara montessori, valdorf, musik, matematik, språk eller kanske handbollsskola? Vi väljer teleoperatör, elbolag, försäkringsbolag, pensionssparande, bolåneinstitut, fast eller rörlig ränta, husläkare, primärvårdsmottagning, förlossningsklinik, akutmottagning, kabelteve, markburen digitalteve eller sattellit…

Under en lång period brukade jag undvika att välja telefonbolag genom att byta varje gång en säljare ringde. Det var otroligt förvirrande eftersom jag aldrig visste vilken telefonoperatör jag hade, men rätt kul. Jag är rätt säker på att telefonbolagen betalar sina telefonförsäljare (!) alldeles för mycket pengar, och på detta sätt tänkte jag att de kunde få straffa sig själva för oskicket att hela tiden ringa upp mig och tvinga mig att göra detta onödiga val.

När det gäller val av elbolag är jag för övrigt alltmer säker på att jag har valt fel. Energibolaget verkar vara ett av de sämsta alternativen. Typiskt. Jag valde fel…

Problemet är att jag att valångesten håller på och breder ut sig runtom oss. Ibland tror jag att de senaste årens inredningshysteri är ett utslag av detta. Åtminstone är floden av inredningsprogram i teve och inredningsmagasin i tidninghyllan det. Det är en självklarhet att varje detalj i hemmet ska vara noga utvalt… Och det är inget konstigt med det. Den som vill ägna sitt liv åt att välja ska naturligtvis få göra det. För den aktive är urvalet en välsignelse och valet en vällustig handling.

Det är dock tråkigt att den valrädde oftast prackas på de sämsta alternativen och jag kan ofta slås av tanken att det eviga påtvingde väljandet skymmer sikten för de viktigare valen i livet. Det är så himla mycket viktigare att rösta till EU-parlamentet än att välja telefonbolag. Ändå tror jag fler människor har valt elleverantör än vad det kommer avges röster i valet den 7:e juni i år.

Det var många som reagerade på vilka det var som egentligen undertecknade gårdagens artistupprop i DN och i Aftonbladet. Det är rätt uppenbart att de nya artisterna, som inte hade sin storhetstid under 90-talet, är relativt tysta i debatten.

De nya artisterna, som Timbuktu, har en helt annan syn på hur man ska hantera fildelningen.

I morse såg jag (liksom Fredrik Wass) att Johan Rheborg hade skrivit bra om gårdagens upprop och även pekat på alternativ till IPRED på sin blogg. Inlägget dök upp i Google Reader, men finns tyvärr inte tillgängligt på Johan Rheborgs blogg. Det är synd. För han säger bra saker, och jag tänker ta mig friheten att återpublicera en faksimil på den delade RSS-feeden (upphovsrättsligt misstänker jag att detta skulle kunna bli en ren djungel att reda ut om någon skulle försöka sig på det, hoppas ingen gör det).

Inlägget är nu ompublicerat så jag skippar min facsimil.

Jag vet inte varför blogginlägget inte finns kvar på Johan Rheborgs blogg. Kanske är det inte så populärt för artister att peka på alternativ till IPRED? Hur som helst är det väldigt skönt att se att han inte sällar sig till bitterf*tt*rn* från 90-talet. Nästan lika gnällig som gårdagens upprop var den här artikeln på Svd Brännpunkt. Förlagen har problem att få lönsamhet i utgivningen av ljudböcker. Den i kombination med Johan Rheborgs aldrig publicerade bloggpost gav mig en verkligt god idé. Varför medverkar inte bokförlagen till att skapa ett Spotify för ljudböcker? Det är klart att det är svårt att sälja stora paket med plastbitar som vi i alla fall genast flyttar till datorn för att kunna lyssna bekvämt! Byt format för guds skull! Digitalisera på riktigt!

Jag kikar lite bakom kulisserna på BytStatsminister.nu och tar till en början alldeles fel i min tro att sajten driftas av MUF. Det har den gjort. Numera drivs den av en före detta moderat vän till mig - Simon Sundén. Det kan ju bli en smula spännande faktiskt. Jag minns pinsen i senaste valrörelsen - och vilka som övertog dem dem just efter valet…

Och så nu då…

Musiktjänsten Spotify gick live igår om någon har missat det. Det är fantastiskt på så många olika sätt att jag inte vet var jag ska börja ens.

Testa att abonnera med ett dagspass för 9 kronor så tror jag snabbt att du förstår vad jag menar. Nästan all tillgänglig musik finns där, det är blixtrande snabbt, du lyssnar direkt utan onödig nedladdning och du kan enkelt dela låtlistor med vänner och familj. Har du 90 kronor så köper du en månads access. Tycker du att det bara var lite sådär efter att månaden är till ända kan du stanna kvar som gratismedlem men får då stå ut med en och annan reklamjingel mellan låtarna. Tröttnar du på jinglarna är det bara att börja betala igen. Ettårsmedlemsskap kostar 990 kronor.

Jag är helt säker på att Spotify kommer att revolutionera musikbranschen. Det finns liksom ingen som helst anledning kvar till att man ska hålla på med en massa onödigt pillande med CD-skivor, iTunes-filer som man inte kan flytta hur man vill, låsta WMA-filer som inte funkar i alla spelare eller för all del fildelningsnätverk nu när Spotify finns. Allt annat är bara besvärligt!

Nu är frågan hur branschen kommer att reagera när Spotify blir jättepopulärt. Skivförsäljarna är väl redan så nere för räkning som de kan bli. Det är inte de få skivköpare som finns kvar som byter till Spotify. iTunes bör däremot känna sig hotat liksom butiker som CDON Download. Härom dagen köpte jag Joakim Bergs version av Olle Ljungström-låten Jag och min far för 9 kronor. Den ligger i mitt iTunes-bibliotek och jag har skickat den till hustrun och låst upp den hos henne. Den finns på våra iPods. Men sedan blev det inte mycket mer pang-pang för de 9 kronorna. Hela skivan kostar 90 kr hos iTunes - samma kostnad som en månad hos Spotify. Just Jocke Bergs version av låten finns inte på Spotify, men det gör 62 andra Ljungström-låtar. (Den senaste länken kan du öppna på om du installerat Spotify, den öppnar en sökning på alla låtar med eller av Olle Ljungström. Om du inte har Spotify ännu kan du lyssna här istället.)

När jag nyss betalade 90 kronor för en månad med Spotify fick jag obegränsad tillgång till detta enorma musikbibliotek från 6 av de allra största skivbolagen. Jag har ingen aning om hur affärsmodellerna ser ut för Spotify - det tror jag i själva verket att det är väldigt få som har. Men jag inser att de har betalat en stadig summa för att få skivbolagen att våga hoppa på tåget. Jag vet inte om skivbolagen riktigt insett hur bra det här är. Kanske ser de tjänsten som betalradio - kanske förstår de implikationerna när vi kopplar datorn till stereon och köper iPhone-appen som ger oss tillgång till ett av världens största musikbibliotek - direkt i fickan. Kanske har de redan sett allt detta och förstår att det här är framtiden.

Förutom möjligheten att ha Spotify i telefonen önskar jag mig nu en bok-Spotify. Det kan mycket väl vara en separat tjänst. Och jag tror att den skulle rädda utgivningen av ljudböcker. Jag har aldrig köpt en ljudbok - det blir bara för tok för bökigt med alla de där CD-skivorna som ligger och blir nerdammade överallt. Det vore otroligt mycket bättre att ha tillgång till böckerna kapitelvis strömmat till telefonen.

Jättemånga andra har skrivit om Spotify de senaste dagarna. Du hittar dem alla via Knuff.

Polistisk affischkonst är en helt egen gren av bildmakeriet. Den här fejkade moderat-affischen är underbart ironisk.

Av Thomas Hartman

Och ung vänsters affisch måste verkligen sitta som en smäll i magen på många som tvivlar på moderaterna efter FRA-spektaklet.

Jag hoppas på ännu mer photoshopkreativitet under den närmaste framtiden.

Skicka blommor till Camilla Lindberg idag! Beställ dem tilll henne i Riksdagen så att alla hennes kollegor ser att hon har fått dem. Det måste ju vara en perfekt postitiv markering som ger ordentlig genklang i hela Riksdagen.

Adressen till Camilla och Riksdagen är:

Camilla Lindberg
Riksdagen
Riksgatan 1
111 28 STOCKHOLM

Gå genast ner till närmaste blomsterhandlare, eller beställ snabbleverans för idag eller på måndag hos t.ex. Interflora eller Euroflorist.

Fick tipset om att göra detta på SMS från en kompis tidigt imorse, och tydligen har Rick Falkvinge kommit på samma tanke eller fått samma SMS. En ruskigt bra tanke är det i alla fall och min bukett är på väg. Den ser ut som på bilden ovan.

Åsiktstorped har också skickat blommor

Läs mer om Camilla Lindberg här och här

Enligt Fredrik Reinfeldt spelar det ingen som helst roll att minst två av hans ministrar har gjort sig skyldiga till rena lagöverträdelser. Han ser det som mer bekymmersamt att Maria Borelius skyller på att hon inte hade råd än att hon faktiskt, med öppna ögon har utnyttjat svart arbetskraft.

Det är ju en så mumsig skandal att smaken av Toblerone omedelbart infinner sig i allas munnar. När sedan den nya kulturministern Cecilia Stegö Chilò också har anlitat svart hemhjälp, och till råga på allt inte någonsin har betalat tevelicens, då börjar hjärtat klappa lite snabbare. Inte bara hos mig, utan hos landets samlade journalistkår.

Ingen har ännu tagit upp vinkeln att Maria Borelius, medan hon hade svartanställd barnflicka, skrev böcker och artiklar om moderskap ur ett rent biologistiskt perspektiv. Böcker som talade om det speciella förhållandet mellan mor och barn och beskrev hur kvinnor rent biologiskt var så mycket bättre skickade att bygga och odla relationen med barnen. Visst. Inte så konstigt att barnflickans lön skulle betalas helt från hennes del av den skilda familjeekonomin i så fall. Hon måste ju haft ett rätt risigt förhandlingsläge om man säger så.

Jag minns precis när vi bestämde oss för att vi var tillräckligt vuxna för att betala tevelicens. Det var i maj 1994 och jag hade surnat till riktigt ordentligt på något extra uselt program på TV3. Vi kände att det inte räckte med att sluta titta på smörjan, utan ville dänga till Kinnevig och MTG riktigt ordentligt. Enda sättet vi kunde komma på var att börja betala licensen. Och det har svidit. Riktigt ordentligt en del månader när inkomsterna har varit nästintill obefintliga. Men vi har betalat.

Ingen bör väl egentligen vara förvånad över att två nyliberala karriärister har struntat i att betala skatter och avgifter. Men det är extra smaskigt när den fifflande, smusslande och trixande grundinställningen hos den liberala eliten avslöjas så till den milda grad som här.

Många journalister måste ju, som Carl Bildt faktiskt mycket riktigt har påpekat, hålla tungan väldigt rätt i mun i frågan eftersom det inte är helt ovanligt att även de har någon form av svart hemhjälp. Själv tycker jag till exempel att SvD har hållit en väl låg profil i frågan. Kan bli ett problem för rapporteringen.

Men om åtminstone delar av media har hoppat högt över den uppkomna situationen så är det väl ingenting emot vad den svenska bloggvärlden har gjort.
Jonas Sjölander skriver om regeringens klassperspektiv och borgerliga bloggare kommenterar om skattefiffel som civil olydnad (jo hejsan). Det är obegripligt att moderaterna först klädde ut sig till Det Nya Arbetarpartiet, för att sedan raskt tycka att vissa arbeten inte behöver ett social skyddsnät, pensionsgrundande inkomst och arbetsförsäkringar.

Är det förresten någon som har hört något som liknar en avsiktsförklaring, några politiska programförklaringar eller ens åsikter från handelsminsiter Borelius ännu?

Här kan ni följa bloggstormarna i ämnet om ni vill (det är förståss valfritt):
hushållsnära tjänster, svartjobb, maria borelius, cecilia stegö chilo, arbetsmarknad, politik, regeringen, fredrik reinfeldt, statsministern

Valrörelsen fortsätter att pågå på samma sätt som alltid, möjligen med mer emfas på TV-tid, men vilken tonåring hoppar över TV3s Idol-såpa för en partiledarutfrågning? Vilka, förutom de redan övertygade, tyckte att vare sig Reinfeldt eller Persson framstod som rakryggade landsfäder i gårdagens partiledarduell?

Anna Serner, Reklamförbundets förre VD (och min gamla chef) skrev klokt om valet i DN i förra veckan.

…till skillnad från mitt första val då alla man- och kvinnogrant gick ur huset för att rösta så är det inte så längre. Hos årets rekordstora grupp förstagångsväljare, 430 000 medborgare, riskerar man att upprepa förra valets motgång då bara 70 procent masade sig till valurnorna.

I det sammanhanget ter det sig konstigt med denna konventionella satsning i partikampanjerna. Att i dagsläget kämpa om uppmärksamhet genom att ensidigt och med traditionella metoder trumpeta ut sitt budskap känns inte så smart.

Varför befinner de sig på ett analogt torg när ungdomarna är på de digitala? Engagemang får man när man lyssnar och för en dialog.

Kommersiella krafter har förstått det. En hel del företag för in sina kunder på nätet för att få igång en dialog. Även om nätet används av partierna (det gör det) så är det ur perspektivet envägskommunikation. Antingen talar partierna eller de unga, men aldrig med varandra och aldrig i realtid.
Läs resten av krönikan på DN.se!

Webbens möjligheter till direkt interaktion har (förutom hos FP) sjabblats bort även i det här valet. På webben kan man göra mer än att diskutera sakfrågor. Där kan man ta sig tid att diskutera den framtid som ingen pratar om. Där kan man vara ideologisk, och där kan man satsa sina mest lysande hjärnor på att förklara budskapen. I valstugorna förväntar jag mig inte längre några vettiga besked. Där får jag en pin och en broschyr, inga svar.

Med bara lite drygt två veckor kvar till valdagen så steg Riksbanken in och höjde några varnande fingrar mot överdrivna vallöften.

Höjdningen av reporäntan, detta mystiska  ekonomiska styrmedel, vänta leda till höjda räntor på bolån, vilket i sin tur får nervösa villaägare och bostadsrättsinnehavare i storstäderna att stirra sig ännu mer blinda på sin akuta ekonomiska situation. Ska man bilnda bolånen? När stiger den rörliga räntan så att den blir högre än de långa bundna bolånen?

Det är inte alls konstigt att folk genast börjar stirra sig blinda på sin egen ekonomiska situation. Men det är politikernas uppgift att se längre än så. Det skulle de kunna om det fanns bakomliggande ideologier att luta sig på istället för sakfrågor och personligt hållna partiledarintervjuer.

Med 17 dagar kvar till valet sprider sig paniken. Inte bara hos valarbetare från alla de partier som inte har fått den framgång de tycker sig förtjäna, utan i lika grad här hos mig.

Jag har fortfarande inte lyckats bestämma mig för vad jag ska rösta på.

Tänker mycket på det min vän Leif Persson sade för ett par veckor sedan att problemet med frånvaron av ideologier i valdebatten beror på att det inte finns något parti som har någon som helst framtidstro. Alla syftar istället till att bevara ett historiskt (och rätt misslyckat) ekonomiskt system som håller på att rasa samman runt omkring oss.

Kanske, kanske att Miljöpartiet har något av framtidstro, men samtidigt skyms det av att de är så bra på dystopier.

För vem är det som har visionerna om hur Sverige, Europa och världen i stort ska arta sig i slutet av det tjugoförsta århundradet? Inte de där partierna som ni hittar länkar till här ute till höger i alla fall.